Har bestämt att avsluta min "comeback" säsong på innebandyplan efter några tunga veckors funderande. Förutom mitt fotograferande så är innebandy på en god andra plats just nu vad gäller fritidsaktiviteter. Kommer till orsaken senare.
Alltid när jag ger min in i något som jag gillar så blir satsningen hundratio procent. Det blir det som gäller och inget annat. Nackdelen med ett sånt beteende är att besvikelsen blir så mycket större när det väl inte går som man har planerat i sitt huvud. Man bygger väldigt mycket fallhöjd. Fördelarna när det går bra är oändliga och det är ju det man såklart strävar efter.
Men att ta lätt på saker är inte min grej. Just nu önskar jag att det var så.
Att ge allt man har både mentalt och fysiskt och det ändå inte räcker i andras läs (tränare)ögon är fan tungt.
Att bli lovad saker som inte blir av är nästan tyngre.
Men de värsta är nog att inte få motiverat för sig varför.
Lägger man ihop dom tre så får man en obehaglig mix av frustration.
Är just därför som det blir att lägga hjälmen på hyllan och denna gång så blir det nog tyvärr för gott.
Till saken hör att det är att samma sak hände i min förra klubb. Man tror ju inte det är sant och man tappar tron på det mesta.
Mitt lag vinner med största sannolikhet serien och det blir spel i div2 nästa säsong.
Hade vart skoj å va med men att sitta å nöta bänk utan förklaring är inte min grej.
/Simma lugnt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar