Skut mig i huvet.

 

 

En annan sida av mig

När jag inte jobbar är det väldigt ovanligt att jag är uppe den här tiden. Speciellt under vintern.
Gillar att ligga kvar i sängen och sega. Men som vanligt sov jag inte många timmar i sträck.

Bloggat har jag inte heller, så när jag ändå är uppe och inte har nått bättre för mig så slänger jag iväg ett inlägg. Det kanske kan bli lite filosofiskt och kan även ta upp några exestenciella frågor så om ni inte ids läsa om de så varnar jag er redan här.

Det sjuka är att trots att jag vaknar ett x antal gånger så kan jag ändå känna mig rätt så utvilad och fungera som en rätt så normal man.
För övrigt så gillar jag inte ordet normal det har en illa klang.¨
Grund iden är att alla ska vara exakt lika på nått konstigt sätt. Onormal är nått fult. För mig så är det tvärt om. Kan ta Zlatan som ett exempel. Hade han försökt att va som alla andra så hade han fortfarande hängt kvar i Rorengård det är jag rätt övertygad om.

Sedan jag fick reda på att jag är manodeppresiv eller bopolär som de numera heter så har jag funderat allt mer i banorna om vad som är normalt och inte. Mina medeciner gör att jag funkar som en "normal" människa (thank god for that)

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget, just nu så tappade jag tråden lite.
Jag kan babbla på till leda om detta ämne och risken är stor att det bara blir pankaka av allt.
Tror jag stannar här så länge.

Våga va lite udda och onormal så blir det bra!

Nä nu blir det lite frukost alla Chrille style. Te bulla och en filtallrik i nämd ordning för att jag vägrar att vara normal.

Ha de gött!